Nu har jag träffat Ellen några gånger och vi har inlett ett förhållande. Det känns helt underbart, men vi bor så långt ifrån varandra så saknaden blir väldigt stor. Saknaden är nog en av de värsta känslor som finns. Att veta att man har någon man älskar men ändå inte kunna ta på kärleken. Jag känner mig så sårbar liksom, speciellt när ensamheten kommer då blir längtan större än någonsin. Varför ska kärleken alltid ha baksidor? Det blir så stora kontrast mellan de dagar jag får vara med henne, till de dagar jag är helt själv. När jag längtar som mest så vill jag ha bekräftelse från henne hela tiden, det gör att jag känner mig lugnare och mer tillfreds. Då jag inte hör från henne på länge så känns det som en kniv mot strupen, fruktansvärd känsla. Nästan som otrohet, men jag vet ju att det inte är så för vem skulle vilja vara otrogen mot mig, jag som är så bra och snygg. Nej men det klart det kan alltid hända, men det är inte egentligen det jag är orolig över nu. Utan det är saknaden som blir så stark, så stark att jag tror jag behöver tas in på psyket ibland. Är det bara jag som känner så?
Hej
Första gång jag läser din blogg och jag älskar allt du skrev. Hoppas du fortsätter och skriva! KRAM från en som älskar att prata om sex som du gör i vardagar